Liten har blivit stor!

Där gick vi på gatan med jackorna uppdragna så långt det gick. Våra blickar sökte sig efter butiker som såg intressanta ut. Efter ett tag spelade det ingen roll vilken butik vi gick in i, bara vi fick värma oss! (I tanken är jag tillbaka till Jakobs och mitt Kalmarbesök i måndags.) Jag sneglade upp på honom där han gick med sina 191 cm och konstaterade att, Jo, han har blivit stor. Tom lite skäggstubb kunde jag ana. Jag kom ihåg den där dagen på BB. Jag låg där med honom i famnen och grät. Grät för att jag var rädd  att han skulle bli mobbad när han skulle börja skolan. Men jag torkade mina tårar och fräste ur näsan när jag insåg hur löjlig jag var. Det var ju så långt dit!! Varför oroa sig för något som låg så långt in i framtiden!
Skoldagen kom och den gick och nu var vi här, letandes efter en födelsedagspresent till den lilla bäbisen. Bäbisen skulle fylla 17 år!!!
Vad önskade sig denne skäggprydde yngling då?
"Inte så mycket, mest pengar...och så kläder förstås!" sa han lite förstrött när vi gick omkring i affär efter affär. Bra, tänkte jag när jag såg alla röda skyltar. Det var nedsatta priser lite överallt, nu så här i slutet på säsongen.
"Vad tycker du om de här byxorna?" frågade jag med hopp i rösten.
"Njae, inte dom! Men mamma, titta på den där kavajen vid fönstret! Den är skitsnygg!" Längst bort hängde ett stånd med kläder. Utan röda skyltar. Vi gick dit. Han lyfte ner kavajen, gick bort till provrummet och kom ut som en riktig man. Jag var såld!
"Mycket snyggt! Den sitter precis som den ska!" sa den irriterande lilla expediten. Ja, det är klart att hon säger när hon ser att hon strax kommer att kränga en kavaj för 1.300 kr! Just det, 1.300 kr!!!
"Men den där borta för halva priset, är inte den snygg?" Jag visste svaret innan jag hade ställt frågan och förresten höll jag med honom . Kavajen han hade hittat var verkligen ursnygg. Så vad göra? Ett snabbt och osynligt samtal till den kära mannen. Jag kände att jag behövde konsultera med honom först. Tänk om han hade köpt något uppe i fjällen. Man vet ju aldrig.
"Det är klart att han ska få en kavaj om han nu vill ha det! Det är väl roligt att han önskar sig något fint!" uttryckte han sig i telefonen.
Jag lyckades väl inte riktigt dölja paketet på bussen på vägen hem. Dock försökte jag lura i honom att det var något helt annat. Tveksamt om jag lyckades, men han blev i alla fall riktigt glad när vi sjöng för honom i morse och han fick öppna sitt paket.

Ja må han leva...!