Liten har blivit stor!

Där gick vi på gatan med jackorna uppdragna så långt det gick. Våra blickar sökte sig efter butiker som såg intressanta ut. Efter ett tag spelade det ingen roll vilken butik vi gick in i, bara vi fick värma oss! (I tanken är jag tillbaka till Jakobs och mitt Kalmarbesök i måndags.) Jag sneglade upp på honom där han gick med sina 191 cm och konstaterade att, Jo, han har blivit stor. Tom lite skäggstubb kunde jag ana. Jag kom ihåg den där dagen på BB. Jag låg där med honom i famnen och grät. Grät för att jag var rädd  att han skulle bli mobbad när han skulle börja skolan. Men jag torkade mina tårar och fräste ur näsan när jag insåg hur löjlig jag var. Det var ju så långt dit!! Varför oroa sig för något som låg så långt in i framtiden!
Skoldagen kom och den gick och nu var vi här, letandes efter en födelsedagspresent till den lilla bäbisen. Bäbisen skulle fylla 17 år!!!
Vad önskade sig denne skäggprydde yngling då?
"Inte så mycket, mest pengar...och så kläder förstås!" sa han lite förstrött när vi gick omkring i affär efter affär. Bra, tänkte jag när jag såg alla röda skyltar. Det var nedsatta priser lite överallt, nu så här i slutet på säsongen.
"Vad tycker du om de här byxorna?" frågade jag med hopp i rösten.
"Njae, inte dom! Men mamma, titta på den där kavajen vid fönstret! Den är skitsnygg!" Längst bort hängde ett stånd med kläder. Utan röda skyltar. Vi gick dit. Han lyfte ner kavajen, gick bort till provrummet och kom ut som en riktig man. Jag var såld!
"Mycket snyggt! Den sitter precis som den ska!" sa den irriterande lilla expediten. Ja, det är klart att hon säger när hon ser att hon strax kommer att kränga en kavaj för 1.300 kr! Just det, 1.300 kr!!!
"Men den där borta för halva priset, är inte den snygg?" Jag visste svaret innan jag hade ställt frågan och förresten höll jag med honom . Kavajen han hade hittat var verkligen ursnygg. Så vad göra? Ett snabbt och osynligt samtal till den kära mannen. Jag kände att jag behövde konsultera med honom först. Tänk om han hade köpt något uppe i fjällen. Man vet ju aldrig.
"Det är klart att han ska få en kavaj om han nu vill ha det! Det är väl roligt att han önskar sig något fint!" uttryckte han sig i telefonen.
Jag lyckades väl inte riktigt dölja paketet på bussen på vägen hem. Dock försökte jag lura i honom att det var något helt annat. Tveksamt om jag lyckades, men han blev i alla fall riktigt glad när vi sjöng för honom i morse och han fick öppna sitt paket.

Ja må han leva...!

Gräsänka!

Det kan man väl kalla mig, även om jag varken är änka eller särskilt gräslig (får man hoppas)?! Bengt har dragit till fjälls med Saga och Lukas. Jakob och jag är kvar här hemma och håller ställningarna. Det är inte så dumt att få - vad är det nu det kallas? Jo, kvalitetstid!- med äldste sonen. I söndags åkte vi ner till Kalmar för att bosätta oss på Dunö. Bosättningen varade i ett dygn och vi hann med att umgås med mormor/mor och morfar/far samt systrar och syskonbarn. På bilden syns Magdalenas två minstingar, Maja och Lisa, som blir matade av mormor och morfar. Vem som är vem har jag lite svårt att se. (Ja alltså att mormor sitter till höger och morfar till vänster, det ser jag!)

Som tur var! -nja, det tyckte förstås inte Maja- det var att Lisa hade försett Maja med rivmärken på kinden. Om det berodde på att syskonkärleken flödade ovanligt mycket den dagen eller om hon helt enkelt förstod att moster Annika behövde någon form av kännetecken vet jag inte. Hur som helst hjälpte det i alla fall till för denna gång!
Efter maten blev det kaffepaus med äppelpaj från gårdagen. Jag lovade syrran att jag skulle lägga ut receptet. Så nu gör jag det:
Äppelpaj:
äpplen (eller något annat gott!Fast då får man kalla den något annat:-) !)
150 g smör/margarin (ej smält)
1 dl socker (av något slag. Jag tog hälften strösocker och hälften farinsocker. Går också bra med råsocker. Om man vill vara extra hälsosam kan man minska på sockermängden till en dryg halv dl.)
5 dl havregryn
grovhackad mandel efter behag

Gegga ihop allt och lägg ovanpå de klyftade äpplena. In i ugnen ca 25 minuter i 175 grader. Eller tills den fått lite färg. Den ska vara knaprig! Vips så har du fått en hyfsat nyttig paj och du kan äta en portion till! ;-) Eller hur var det nu...

På eftermiddagen drog Jakob och jag in till stan för att gå och handla lite presenter och annat. Jag fick hjälp av Jakob att välja två mössor till mig själv. Det är inte illa att bli stylad av en trendkänslig sjuttonårig kille! Så attan vad jag kommer att se cooool ut nu när jag går ut på mina promenader! Vet inte bara hur det är med mina träningsbyxor från nittonhundra bortnött och mina klumpiga skogsstövlar som jag envisas med att dra på mig nu på vintern. Får en känsla av att de inte ingick i outfiten.
Var hamnade vi sen? Jo, på S(kaffe)riet, ett trevligt café, för att ta en god kopp kaffe.

När vi satt där råkade jag slänga en blick ut genom fönstret och fick se någon jag kände igen. Jag slängde mig ut och viftade med armarna. "Jennica, tjoho! Här är jag!" så ropar man när man får syn på sin barndomskompis som kommer gående på gatan utanför. Härlig såg hon ut med en stor mage som ska bli platt på torsdag. Det slutade med att hon och hennes lille 4-årige Vilgot gjorde oss sällskap en liten stund innan det blev dags för oss att dra vidare till minsta syrran, Johanna, och hennes kille Stefan på Ölandsgatan. Där satt vi och hade det mysigt i deras lilla lägenhet, tuggade på goda äggmackor. Därmed stod vi oss hela vägen hem på bussen. En får tacka! Tiden gick fort och plötsligt var klockan såååå mycket. Springa till bussen. Tur att de bor tre minuter från centralstationen!
När vi sedan satt där och skumpade utarbetade Jakob en plan om hur han kunde låna tvillingarna en vecka eller så. Därmed skulle han få ett helt släp efter sig av tonårstjejer när han gick med Maja och Lisa i varsin hand. "Vilken tjejmagnet!" konstaterade han. Ja, det är så tankarna går hos en snart nybliven sjuttonåring. Jag tror nog att Magdalena skulle kunna tjäna en rätt bra hacka på den affären! "Eller vad säger du syrran!"
Japp, det var Kalmar det!

Har det fungerat?

Nu till frågan om mitt arbetsschema har fungerat här hemma. Jodå. Hyfsat. Visserligen uttryckte sig åttaåringen idag om arbetsbelastningen så här: "Det är väl ändå inte meningen att en åttaåring ska damma så här mycket! Det är nog ingen annan som gör det!" Till saken hör att hennes arbetsuppgifter tog si så där en tio minuter. Och när hon väl hade börjat hörde jag henne nynna på en sång där inne i vardagsrummet, så att sååå hemskt tyckte hon nog inte att det var, egentligen!

Den äldste sonen stod för matlagningen i dag. Lasagne! Fantastiskt gott! Sedan blir det ju som det blir ibland med planeringen i en familj med tusen aktiviteter på gång. "Mamma! Jag tog fel på tiden! Jag ska vara i idrottshallen om en halvtimme och jag har inte satt in lasagnen i ugnen än!" Så det blev till att äta hans egen middag utan honom! Tur att vi har sparat en bit till honom nu när han snart är tillbaka från sin match! (Obs! Lägg märke till datorn bakom Jakobs arm! Själv använder jag mig av receptbok i köket, möjligtvis har jag slagit upp ett recept på recept.nu som jag skriver ut och lägger i köket. Skulle aldrig komma på tanken att helt resolut fälla upp datorn mitt bland alla ingredienser på köksbänken. Men det är nya tider nu har jag förstått. Börjar man bli gammal kanske?!)

Själv har jag suttit framför datorn en bra stund nu och förkovrat mig på skolverkets hemsida. Dessutom har jag använt mina hjärnceller till att skriva en musikal till skolkören. Förmiddagen tillbringades i kyrkan där vi hjälpte till med sopplunch! En halvtimme senare kunde man hitta mig på golvet med min  bakdel i vädret -ja fullt påklädd bör väl tilläggas!-  och en hårborste i handen. Mattan i vardagsrummet såg hemsk ut! Jag fann ingen annan lösning än att borsta den så att alla noppror skulle försvinna. Det fungerade faktiskt! Borsten vet jag inte vad jag ska göra med. Den lär jag väl inte borsta håret med i morgon bitti! Vi får se, på tisdag kanske ;-)!
Och min orangea balansboll då? Har jag använt den? Nja, inte i dag, men en långpromenad fick det bli i stället. Så nu tycker jag att jag gjort mig förtjänt av en fikastund framför Solsidan. Jag lär väl inte vara ensam framför Tv-apparaten skulle jag tro. Halva svenska folket bänkar sig tydligen!

Monday, here I come!

(Måste förresten tillägga att jag inte riktigt rår på inställningarna på den här bloggen. Den uppmärksamme har förmodligen märkt att mina uppläggningstider ibland har varit en aning märkliga. De stämmer inte kan jag tala om. Lägg på några timmar så stämmer det bättre! )

Vad blir det för maaat?

"Vad blir det för maaaaat?" barnens röster klingar ut över kökets nejder. Utan att för den skull göra anspråk på att vårt kök skulle vara av något större mått, snarare tvärtom. Och det är inte heller det Mobergska köket som ensam kan ta patent på detta utrop. Skulle tro att många är de mödrar och förmodligen också fäder som hört denna visa till leda. Så vad gör man då när man kommer hem efter en lång och tröttsam arbetsdag. Plockar man upp den fint förberedda fransyskan man tog upp ur frysen dagen innan. Jag önskar att jag gjorde så! (I och för sig läste jag ett av mina tidigare inlägg och såg där att jag faktiskt hade tagit fram tjocka revben från frysen och varit ack så förutseende. Se där!) Men allt för många gånger rusar jag runt hemma i köket med vilt stirrande blick först i kylen,sedan i frysen för att strax öppna kylskåpsdörren en gång till i hopp om att en vilsekommen entrecôte promenerat in i just vårt kylskåp denna eftermiddag. Jag kan inte skylla på min man som är den som oftast står för inköpen och förser frysen med kött i alla former. Det är bara det att min fantasi tryter något så vansinnigt ibland! Så i kväll satte jag mig ner för att i lugn och ro studera min lilla receptbok. Det slutade så här:

Potatis (kokas)
lite salt
Stöt alltsammans och blanda i smör och värmd mjölk. Vispa! Se där, vad blev det nu? Kanske potatismos!
Därefter steks falukorv i tunna skivor.

Ta da! en helsvensk husmanrätt!
Rackarns vilken husmor man har blivit!

En moders klagan!

Om man böjer sig ner, sätter sig på huk, så kan man se massor av sandkorn på golvet strax framför skohyllan. Små irriterande korn mellan alla skor. Och skor finns det en uppsjö av, tusen nyanser av svart i storlek 46! Och så några till i mindre storlek, lika svarta dom.  Det finns ingen hejd på oredan. Och sandkornen, var kommer de ifrån? Dammsugaren är min vapendragare varje dag...hjälper inte! Är det bara jag som känner herr Dammsugare i det här huset! Och är det så att jag håller på att arbeta upp en frustration? Kan nog vara så! Hur skulle det vara att göra något åt saken!
Faktiskt tyckte jag häromveckan att jag var fantastiskt påhittig. Gick och log mest hela dagen åt min strukturerade uppfinning. Barnens leende fick väl en aning påklistrad framtoning när jag på kvällen delgav dem mina tankar om deltagande i hemmets olika sysslor. Jag tyckte att vi skulle göra upp ett treveckorsschema som skulle rotera. "Ni kanske har några tankar om vad ni kan hjälpa till med?" Tystnaden var påträngande vid köksbordet.  "Nehej, inte det. Men då har ni ju en chans att påverka!" Aktiviteten går knappast att beskrivas som enorm men ett och annat förslag blev det. Sedan fick jag fylla på själv. Resultatet kan beskådas på bilden:

Efter en testperiod på en och en halv vecka kan jag inte påstå att intresset är enormt eller att de slänger sig över sina arbetsuppgifter men skam den som ger sig. Så småningom kanske...

Ser det ut som ett ansvarsschema i ett klassrum? Nehej, kan jag inte tro! Att jag skulle vara miljöskadad? Det var det dummaste! Nej jag låter mig verkligen inte påverkas av mitt yrke! Bara så ni vet!

Hemligheter och trappräcken.

Jo han kan vara så där ibland, min man. I hemlighet går han och planerar något, som han inte vill att jag ska veta. I kväll ska vi visst gå på någon konsert. Kul! Men jag har faktiskt inte en aning om vad det blir. Vi får se!

Det var som katten! Solen skiner just in genom fönstret och jag kan inte undgå att se all skit som fastnat! Dags för fönsterputsning!
Tjong!!!! Något lät. Det var Bengt som kom hem. Dörren öppnades samtidigt som vinden tog i något fruktansvärt, den for upp med ett brak och slog emot trappräcket, som i sin tur for ner på marken. Som om man inte hade nog med aktiviteter för en dag. Då blir det till att laga ett trappräcke! "Eller vad säger du Bengt!"
"Hm..."

Old Frankie Boy

Vad har tagit åt mig? Sitter här och planerar morgondagens lektioner med smäktande Frank Sinatra-musik i bakgrunden! Kan inte hjälpa det men gamle Frankie får mig att känna harmoni... Borde förstås- vad gäller musiksmak - låtsas mer svårflirtad, djupsinnig och jag vet inte vad...men vad då....Vad är det för fel med att känna den där obeskrivliga känslan av tider som gått, en sorts vemod och en övertygelse om att livet som levdes då var enkelt, utan stress och mest bestod av lycka i hemmets lugna vrå.
Eller kanske inte. Många gånger tror jag att det man egentligen mest uppskattar och drömmer om är självaste tanken om en framtid eller en baktid. Mm, så är det nog!

Ska kanske berätta för den som är intresserad; blåskatarr. Det var blåskatarr! Eller som Saga själv uttryckte det; blåsgitarr! (Läs gårdagens inlägg!)