Äpplet låg på plats, och chokladkakan i hörnet på bänken. Men jag kunde ju inte skriva! Inte så bra! Därefter kom pennfacket på plats och strax sneglade jag bakåt, ner mot Lollo, men hon såg mig inte. Tentavakten trummade med fingrarna mot bordet där han satt. Jag kunde som sagt inte skriva... så bra! Hur många gånger hade jag inte hört den där tystnaden som uppstår när en stor grupp människor, inträngda i en unken sal med fläkten envist susande och stolsben som nervöst skrapar mot ett slitet gammalt golv!
Uppsatsämnena låg plötsligt framför mig och för en gångs skull kände jag mig upprymd. Det fanns något som jag ville skriva om. Men jag kunde ju inte skriva! Alltid dessa mediokra betyg. Inte dåliga men heller inte bra. Denna gång blev inget undantag. Röda kommentarer i kanterna och ett 3+. Eller var det kanske ett 4-? Jag minns inte riktigt. Det var ju så länge sedan!
Jag satt på en utbildning med skolverket i dag och fick en flashback, tillbaks till gymnasietiden. Framme vid podiet talades det om entreprenörsskap - för övrigt ett honnörsord i dagens skola, om någon skulle ha undgått det - och om hur viktigt det är att lära skolelever framåtanda och kreativitet.
Den där tjejen (dvs jag) i tentasalen var så långt ifrån entreprenörsskap som man kan komma. Men varför? Och varför kunde hon inte skriva? Hörde det ihop?
Mod. Det handlade om mod! Och uppmuntran. Att ge beröm är viktigt, men berömer man sitt barn för att det andas blir det till slut verkningslöst. Däremot att ge sitt barn mod att möta det okända, att inse att allt är möjligt tills motsatsen är bevisad, då har man kommit långt. (En devis jag ofta hör ifrån en person jag delar säng med!)
Att jag inte kunde skriva handlade om mentala spärrar. Tillverkade av ingen annan än mig själv. Modet fanns inte riktigt av rädsla för att göra fel. Ett typiskt duktig-skolflicks-syndrom.
Detta tänker jag på ibland, nu när det är min tur att fostra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar