Oväntade måndagsbestyr.

Flås, tramp, stön! Hoppa av cykeln och gå. Upp på den rullande farkosten igen när isfaran är över. Så äntligen framme vid fritids! Tittar lite sökande över gården där barnen leker på olika håll. Ingen Saga! Då kommer en fröken fram och talar om att hennes pappa precis varit och hämtat henne:
 "Vi tror att hon har fått urinvägsinflammation, så vi ringde efter Bengt." säger hon när hon ser min undrande min. Jaha, och jag då! Ingen som ringer mig! Jag tittar på min mobil och märker att ljudet är avstängt. Okej, okej, mitt fel!
Trampar hemåt så fort det går. Väl hemma möts jag av en man sittandes i telefonkö till sjukvården. Den kön tog sin tid, men väl framme rådde de oss att komma in med henne. På med luren. Då kommer Jakob instöffandes genom ytterdörren. Hostar och håller sig för sidan av bröstkorgen.
 "Jag har muskelinflammation säger skolsyster. Jag måste in till vårdcentralen! Kan ni ringa!"
"Jahaa då!" svarar Bengt och tar upp luren han precis lagt på. "Hej, det var jag igen..."

Så kan det gå en helt vanlig måndag när man kommer hem från jobbet. Jag som hade tänkt att laga mat, elda, tvätta, läsa läxor med barnen och öva på klarinettläxa. Maten kan jag göra i alla fall eftersom det blev Bengt som åkte in. Dags att börja nu då. Tjocka revben hade jag tagit ut från frysen i morse. Det tar ju ett tag!

Bye!

Lugn och frid i lyckliga dalen!

Stormen har bedarrat! Ingen maginfluensa. Falskt alarm! Ingen är lyckligare än jag över läget.

Här följer en kort dokumentation över söndagen:

Morgonstund har guld i mund! heter det väl? Det finns inget så fridfullt som att gå upp på morgonen och hela huset är alldeles tyst. Bara jag, en kopp kaffe och en tidning - och så mannen liggandes kvar i sängen med 7000 papper som han påstår är av viktigare art. Han har alltid penna och papper vid sängen för att i ett obevakat ögonblick kunna arbeta med något enligt honom väsentligt. Helst ska han ha en dator i närheten också som han kan  krama i brist på annat, dvs mig! ;-)


Men säg den frid som varar. Strax hör jag något som knarrar i trappan. Jag ser dotterns lilla gestalt smyga upp från källaren. Påminner mig själv om att hon behöver duscha. Lika bra att ta itu med det med en gång.
"Gumman dags att duscha och tvätta håret!"
"Jag vill bada." säger hon på sitt bestämda vis. Det är bara att foga sig. "Ja, ja, bara du blir ren. Glöm inte håret!"

Om jag trodde att det skulle bli en snabb hårtvätt så trodde jag fel. En åttaåring kan ha helt andra planer. En hårtvätt kan bli ett helt äventyr, nämligen. Med dykarutrustning och allt!

Ett stort behov av en promenad gjorde sig gällande. Varför inte gå ut en sväng? Klockan är bara 12, det hinner jag. Kanske det står fika på bordet när jag kommer hem!

Blev lite fundersam när jag såg dessa spår nere vid kajen. Stackars människa, måste vara en ensam krake! Jag menar djupa samtal med en kråka! Det måste väl ändå vara i brist på sällskap! Eller är det jag som är enkelspårig!?

Var bara tvungen att ta en bild på denna fantastiska vy nere vid fiskelägret. Vintern är nog så vacker!

En timme senare stampade jag av mina stora jaktstövlar från snö, klev in. Där satt Lukas i soffan med ett gammalt monopolspel på bordet. Hur längesedan var det inte som man spelade monopol. Det är inte ofta man känner att man har tid för sådant mitt på dagen. Men jag kunde inte låta bli!
Om jag vann? Tror inte det! Har aldrig lyckats med att satsa rätt. Pengar är inte min starka sida. Men det kan man väl bjuda på!

Dagen gick...mat...rättning av matteböcker...fika.

Så fick jag syn på den lilla bollen. Just det ja! Den lilla bollen...Borde väl pröva den i alla fall! En orange påminnelse om att jag borde träna. 

Det får bli en annan gång! ;-)

Uppföljaren

Fredagskväll blev till lördagsmorgon. Mycket tidig lördagsmorgon! Mörkret var svartare än svart i morse när klockan ringde vid halv fem. Försiktigt tittade jag till det lilla kräkoffret. Hon sov tungt, ännu inget tecken på någon kräksjuka. Lugnt alltså! Har inget hänt vid det här laget blåser vi fara över. Hela packningen låg kvar i bilen, matsäck och allt. Kaffet bara som fick bryggas på nytt (Är inte så förtjust i Statoil-kaffe!). Och så en snabbdusch för min del. Göteborg och tvillingarna nästa!
  Grabbarna är aldrig svåra att få upp när det gäller, snabbt som attan går det. Bara Saga kvar. Henne klädde vi på sovandes i sängen.
När Jakob och Lukas satt sig i den redan varmkörda bilen (notera halv sex på morgonen!) säger Saga när vi fått upp henne i hallen:
"Men jag har fortfarande ont i magen!"
"Vad sa du, sa du?!" säger jag.
"Jo, jag har ont i magen fortfarande."
"Jaha." Så där en tusen tankar går genom mitt morgontrötta huvud; Ska vi chansa? Men tänk om det bryter ut när vi hunnit halvvägs! Eller om tvillingarna eller någon annan blir smittad. Skulle vara snyggt om hela släkten slutar i maginluensa. Saga och jag får stanna hemma! Men då tittar jag på henne och ser hur olycklig hon ser ut. Hon vill ju så gärna. Hon har längtat och längtat efter att få träffa Gustav och Freja igen. Och jag som hade lovat att hjälpa till med maten! Fortfarande sitter pojkarna i bilen och väntar. De vet inte ens om att Saga mår dåligt.
"Bengt, hur gör vi?"
"Jag ringer Bodil och mamma och hör med dom."
Så gjorde han också. Efter lite diskuterande fram och tillbaka låg ändå beslutet i vårt knä. Bodil har inte alls mått bra på sista tiden och maginfluensa är det sista vi vill ge bort. Det betyder alltså att hela familjen kan vara smittbärare. Det kanske bara dröjer några timmar innan vi ligger här hela familjen och spyr i kapp. Det är ju så denna vederdärdiga sjukdom funkar. Beslutet låg nära.
"Vi stannar hemma hela familjen!"
Ut i bilen och hämta in två ovetande bröder. In med packningen.
Se där, en hel lördag framför som är som ett oskrivet blad.
Dubbelsnopet!

Jaha, fredagskvällen blev inte som vi tänkt oss!

Det var väl inte riktigt så här vi hade tänkt oss denna kväll. Sittandes i TV-soffan. Jo då, en helt vanlig fredagkväll hade det varit helt i sin ordning, men inte nu! Strax innan klockan sex satte vi oss alla fem i bilen som var fullpackad med kläder för helgen, kuddar, liggunderlag, täcken, mackor, kaffe... I morgon är det dop i Göteborg och vi ska vara där. Barnens kusiner, Gustav och Freja, ska döpas i Haga kyrka. Men när vi kört i 10 minuter börjar Saga klaga på magont. Efter 20 minuter likaså. Efter 30 minuter detsamma. Så vad göra? Maginfluensa härjar på skolorna. Ett beslut var tvunget att fattas. Inte roligt att sitta trångt i bilen och... ja ni vet! Eller att komma fram och smitta ner hela släkten.
"Saga, är du inte lite bättre i alla fall? Det är kanske bara allt godis du har tryckt i dig!"
"Jag vet inte. Jag har ont!"
"Ok! Vi vänder!"
Det var väl i korta drag så det gick till när vi bytte bilsätet mot soffan denna fredagkväll.
Nu är planen att vi åker tidigt i morgon bitti, halv sex, om inte något hänt.
Snopet!

Kaffetant! Jag?

Jo, så är det nog. När jag tänker efter...
Jag minns när jag bodde hemma, var så där en 13, 14 år, och kom hem från skolan om eftermiddagarna. Redan vid brevlådan kunde man känna kanelbullsdoften tränga ut genom den bruna 70-talsdörren. Jag visste att när jag tryckt ner handtaget och öppnat så skulle även kaffedoften leta sig upp till mina näsborrar. - Rena idyllen! Eller hur! För att vara något så när verklighetstrogen bör jag väl tillägga att detta med bullbak inte skedde varje dag. Men då och då! - Sedan satt man där vid köksbordet och söp in dofterna. "Tänk Annika, när du har lärt dig dricka kaffe, då kan vi sitta här tillsammans med varsin kopp!" brukade mamma säga. Men det kom att dröja många år innan det blev en verklighet. Nu, som 41-åring, har jag nått en förbrukning värd en kaffetant. Men faktum är att som nybakad 40-åring förbrukade jag endast 3 koppar kaffe i veckan. Intaget har på ett år 7-dubblats. Borde nog återgå till mina vanor ett år tillbaka i tiden! Men visst är det en alldeles speciell känsla att sitta där med händerna runt en kaffekopp! Att sitta en eftermiddag med sin 17-åring (han har redan av mig börjat tituleras kaffetant!) vid köksbordet runt denna sociala, svarta sörja känns som en del av livet.

Jag fortsätter på kaffetemat. Jag vill nämligen dela med mig av en upptäckt. Det var häromkvällen som vi satt framför TV:n. Drack kaffe, förstås. När jag druckit några klunkar säger jag:
 "Bengt, tycker inte du att kaffet smakar ovanligt gott!?"
"Jo faktiskt, det gör det!" svarar han och ser ut att mena det. Jag börjar tänka. Jag har bryggt precis som vanligt, men smaken är onekligen annorlunda. Bara en aning.

Jag tittar på den vita kaffetermosen som jag nyss använt. Går sedan tillbaka i tiden, ända till gårdagen. Just det! När vi var i pulkabacken hade jag med mig äppelglögg som jag i någon form av husmoderlig anda själv kokat ihop. (Se recept nedan!) Glöggen hade jag hällt i den vita termosen och smaken hade förstås satt sig i väggarna. Där var förklaringen. Nu måste jag slå ett slag för min uppfinningsrikedom! Som av en händelse hade jag kvar en del av äppeldrickan i en annan kanna. Jag hällde den överblivna drycken i en iskubsform och satte in i frysen. Varje gång jag brygger kaffe lägger jag i en iskub - det får inte bli för mycket, smaken ska bara anas - i vattnet som ska hällas i bryggaren. Voilà! Kaffet smakar underbart!

Äppeldricka (Glögg
1 liter äppeljuice
1 apelsin
2 kanelstänger
några hela nejlikor
1/2 tsk kardemummakärnor
1 liten bit färsk ingefära i skivor
råsocker efter smak

Skär av det yttersta av apelsinskalet (inget vitt får finnas med)
Häll i alla kryddor + skal i juicen och värm. Smaka av med råsocker.
Låt stå och dra! En timme eller mer.
Jättegott i pulkabacken!

Eller som sagt, i kaffet!

Varför inte en pipeline?

Varsågod och räkna antal liter mejeriprodukter! Skulle kanske utlysa en tävling... Observera att mjölkförpackningarna innehåller 1,5 liter!  Det är väl så det är i en familj med tre barn som ääälskar mjölk. Mamma Karlsson hade i tidernas begynnelse tilltalsnamnet Kalven, ska väl också tilläggas. När min man gjorde inhandlingen i eftermiddags fick han frågan: "Ska ni ha fest eller!?" Sanningen är den att denna ranson räcker tre dagar, sedan är det dags igen! Åtminstone när det gäller mjölken.

Har du räknat nu? Här kommer facit: 9 liter mjölk och 6 liter fil/yoghurt. Därför känns frågan "Varför inte en pipeline?" helt befogad. Ringer upp Patrik på Emåmejeriet redan i morgon. Han kommer säkert hävda att det är lite hårt i backen just nu. Men kanske till våren! 

God natt och sov gott! Ska bara ta ett glas mjölk först!

Den pedagogiskt ointresserade bemöden sig icke!

Äpplet låg på plats, och chokladkakan i hörnet på bänken. Men jag kunde ju inte skriva!  Inte så bra! Därefter kom pennfacket på plats och strax sneglade jag bakåt, ner mot Lollo, men hon såg mig inte. Tentavakten trummade med fingrarna mot bordet där han satt. Jag kunde som sagt inte skriva... så bra! Hur många gånger hade jag inte hört den där tystnaden som uppstår när en stor grupp människor, inträngda i en unken sal med fläkten envist susande och stolsben som nervöst skrapar mot ett slitet gammalt golv!
Uppsatsämnena låg plötsligt framför mig och för en gångs skull kände jag mig upprymd. Det fanns något som jag ville skriva om. Men jag kunde ju inte skriva! Alltid dessa mediokra betyg. Inte dåliga men heller inte bra. Denna gång blev inget undantag. Röda kommentarer i kanterna och ett 3+. Eller var det kanske ett 4-? Jag minns inte riktigt. Det var ju så länge sedan!


Jag satt på en utbildning med skolverket i dag och fick en flashback, tillbaks till gymnasietiden. Framme vid podiet talades det om entreprenörsskap - för övrigt ett honnörsord i dagens skola, om någon skulle ha undgått det - och om hur viktigt det är att lära skolelever framåtanda och kreativitet.
Den där tjejen (dvs jag) i tentasalen var så långt ifrån entreprenörsskap som man kan komma. Men varför? Och varför kunde hon inte skriva? Hörde det ihop?
Mod. Det handlade om mod! Och uppmuntran. Att ge beröm är viktigt, men berömer man sitt barn för att det andas blir det till slut verkningslöst. Däremot att ge sitt barn mod att möta det okända, att inse att allt är möjligt tills motsatsen är bevisad, då har man kommit långt. (En devis jag ofta hör ifrån en person jag delar säng med!)
Att jag inte kunde skriva handlade om mentala spärrar. Tillverkade av ingen annan än mig själv. Modet fanns inte riktigt av rädsla för att göra fel. Ett typiskt duktig-skolflicks-syndrom.
Detta tänker jag på ibland, nu när det är min tur att fostra.

Klädvånda!

Om man frågar mig har jag inget att ha på mig. I garderoben trängs både det ena och det andra. Mycket har krympt!!! Eller? Trots att det är jag som ansvarar för tvätten... Vad ska jag ha på mig i kväll? Ska följa min man på middag hos kommundirektören. Det får bli något svart. Tråkigt, men ett säkert kort!

Dessa vackra vinterdagar!

Inte kan man sitta inne när solen skiner utanför dörren och snön gnistrar! Dagens "följa-med-och -mata-fåglarna-offer" fick bli Saga. Kanske en 8-åring är lättare att få med! Jodå, här talar vi om en djurvän av största mått. "Du vet Saga, det stod i tidningen i dag att det är svåra tider för fåglarna nu. De uppmanar folk att gå ut och ge dem mat så att de inte dör!" Det bet! Nu är det inte så att jag har ett sjukligt intresse för fågelmatning. Nej, det intresset har jag haft bara sedan igår men tyckte att det kändes bra att kombinera promenad med djurvård.

 

    Började med att bestiga snöhögen vid huset!

Blickade ut mot Blå Jungfrun/Blåkulla.

Mamma, var är alla fåglar?

 Titta! Spår på isen! Upp med brödpåsen ur fickan. Sedan slängdes det bröd både hit och dit. Men levande fåglar såg vi inga. "Då går vi väl då! De kommer nog!"

 

Jodå, när vi gått en bit dök de upp. Kråkor visserligen, men säkert hungriga de också!

En omväg via affären. Familjen Jerner kommer i kväll och då krävs inhandling. Tänkte det skulle bli ostfondue och kycklingsallad. Kanske. Vi får se!

Saga pustade och stönade: "Så här långt skulle vi inte gå! Till affären och allt!"

"Nej älsklingen jag vet! Men nu är vi ju snart hemma. Kom vi sätter oss på trappan och tar lite trappfika!"

(Observera koppen! Den kommer att återkomma, jag lovar. Det är min favoritkopp. Utläggning om det får bli en annan gång!)

Mandelbiskvier, det ni!

            

Jag skulle förstås kunna påstå att det är jag som har skapat dessa fantastiska bakverk. Att jag har stått här i mitt kök och harmoniskt gnolat på en aning övermogen julsång samtidigt som jag då och då sneglat i Sju sorters kakor. Men ni anar redan att så inte är fallet! 

Det började för några timmar sedan när jag upptäckte mina söner framför datorerna. Jullov i all ära men det kan i vissa stunder få en karaktär av leda, soffpotatisanlag och något dimmigt i blicken. Mitt modersansvar tog sig en hurtig ton och lät ungefär så här: "Är det någon som har lust att följa med mig ner till återvinningsstationen och slänga skräp?"

"Nja, vet inte om jag orkar." lät det som svar från båda sönerna.

"Men vi kunde gå ner till havet sen och mata fåglarna. Jag har nog något gammalt bröd i skåpet!" Vad trodde jag? Att jag hade två pensionärer i huset?

"Nej, tror inte det! En annan gång."

Jag insåg mitt misstag men gjorde i alla fall ytterligare ett försök och uppmanade Lukas att följa med. 

"Du vet att du kommer känna dig mycket piggare efteråt!"

Off we went! När vi hade varit ute ett tag började kreativiteten göra sig gällande i Lukas huvud. "Jag vill baka när jag kommer hem. Mandelbiskvier!"

"Mandelbiskvier!" utropade jag och kändes en viss tveksamhet men försökte att inte visa det. "Det är klart att du ska göra! Men du vet att det inte är lika enkelt som att göra en kladdkaka!"

"Jadå!"

Det var så det gick till när Lukas 13 år bakade mandelbiskvier!

En julgran är en julgran är en julgran!

Efter kvällens besök hos goda vänner, där en tjusig julgran ståtade i vardagsrummet, gick mina tankar tillbaka i tiden, till julgransjakten vi hade några dagar innan jul. Hur många gånger har vi inte gått där i pulsande snö (eller tråkig, grå barmarksdecember) och letat efter en gran i allas smak - nåja min smak - och Bengts ekonomiska sinne gjort sig gällande: "Annika! Leta efter en gran som står tätt inne i planteringen så att vi gallrar lite när vi ändå håller på!" Men vem har någonsin hittat en Disneygran som står tätt inne i en plantering? Nej en sådan gran sträcker sig efter solens ljusa strålar och breder ut sig i all sin prakt i en öppning eller någonstans i kanten. Sådana spörsmål hade jag inte en aning om innan vi blev skogsägare. En gran är en gran, tänkte jag nog. Hur de blev så vackra att de förtjänade att stå i ett svenskt vardagsrum förstod jag lika litet som en innerstadsmänniska vet hur fiskpinnen har nått frysdisken! Tur att jag inte är så nogräknad när det gäller...
Hursomhelst fick jag i kväll lära mig något nytt, något som jag i all tid framöver kommer att ha nytta av.
Hittar man inte granen man drömt om i sina juldrömmar bygger man bara ihop en efter behag.
Precis som Pettson och Findus!

Vem kan tro att detta lilla träd har genomgått en makeover? Ett par iborrade grenar och några fastsurrade! Sedan var allt klart! 

Mitt första bildinlägg!

Eftersom bloggen ännu bara är i sin linda har jag nu kommit till första bildinlägget.

På bilden ser vi familjen och goda vänner från Jämtland som fiskar kräftor. Det känns långt borta när man tittar ut genom fönstret där snönjust nu dränker oss.

Hur gör man egentligen??!!!

Sitter här och sliter mitt hår. Äldste sonen är inte hemma och jag får således själv lista ut hur man skapar en blogg. Det ser med all säkerhet än så länge alldeles eländigt ut. Det kommer att bli bättre, jag lovar!