"Var sjutton ääääär de någonstans? Det är väl märkligt att man ska behöva leta bakom varenda hylla!" Några mindre glada tankar irrade omkring i min hjärna när jag sprang genom hela IKEA för att hitta Bengt och Jakob. Och det vet varenda blågul kotte att det gör man inte på ett par sekunder. Man hoppar frustrerat bakom någon dryg barnvagn som tar upp hela gången. Då bestämmer man sig för att gena mellan sofforna. Det är bara det att precis då tänker någon annan samma sak. Strax innan hade jag tagit upp mobilen och försökt höra efter var i hela världen de befann sig.
"Vid matavdelningen." hörde jag svagt Bengts röst förklara (Min telefon är hopplös. Man hör knappt när folk pratar om det inte är absolut tyst runtomkring. Och, JA, jag har försökt med allt! Den går bara inte att fixa!) Det slutade med att jag hittade dem i restaurangen. Jag var nära att börja gå på om att de faktiskt kunde varit en aning tydligare med vart de hade tagit vägen, när jag såg deras glada miner och sedan tittade ner på bordet. Där stod tre kaffekoppar och tre bakelser. Irritationen fastnade i halsen och jag satte mig ner.
"Gott med en kopp kaffe!" konstaterade jag.
Sedan skred vi till verket. Jakob skulle få en ny säng mm. mm. Och jag fastnade vid gardinavdelningen. Plötsligt såg jag mitt kök framför mig och tänkte: "Det behövs verkligen nya gardiner där!"

I mitt inre såg jag kökstapeten. Hur skulle det vara om jag för en enda gångs skull inte är så där tråkig och väljer något vitt eller grått. Skulle kanske testa med orange färg för att ta upp några nyanser i tapeten! Sagt och gjort, orangea gardiner blev det!

I går kväll stod jag och strök hela kvällen för att få upp de nya gardinerna. Visst kände jag på mig att det var ett djärvt val och att de var..... orangea. Mycket orangea! Men jag trängde undan mitt tvivel och hängde upp dem.
Familjen kom hem. Vi satte oss i köket och åt. Ingen sa något! Och jag kan loooova, det gick inte att undgå att nya gardiner hade kommit på plats! I så fall hade man varit tvungen att ha solglasögon fastsydda på huvudet. Skenet från tyget var ögonbedövande! Men inte ens då inser jag att jag gått för långt. Natten gick och morgonen randades. Dags för frukost. Inte ett ord nu heller. Då får väl jag säga något då!:

"Har ni sett att jag har satt upp de nya gardinerna? Det blev lite för skrikig färg va?!"
"Jo, det tyckte jag redan i affären!" svarar min man då och tuggar vidare på mackan med berlinerkorv och gurka.
Nästa gång får jag väl vara mer lyhörd för min omgivning!
Hur länge kommer de att sitta uppe nu då? Är man en äkta smålänning så lär de hänga ett tag. Har man betalt 259 kr så har man! Det finns alltså god chans att komma hem och se spektaklet. Välkomna!

Bör tillägga att effekten mildras rejält på bild! Och då menar jag rejält!