Hon tittade sig omkring

Det var härom morgonen som en jag känner - kvinna, mörkt hår, lärare, trebarnsmor...- cyklade till jobbet. Lurarna var isatta i öronen som vanligt, Mix Megapols snack malde på. Gästen denna morgon hette Uri Geller - känns det igen? Trodde han var död! Nåväl, han lät Gry Forsell rita en teckning samtidigt som han vände sig bort och gjorde samma sak. Vad hände? Jo, när de visade upp sina teckningar visade det sig att han ritat en bild identisk med Grys. Imponerande! Efter det var det dags att uppmana alla lyssnare till ett litet experiment.
"Hämta nu en nyckelknippa och ta fram en nyckel! Sedan gnider ni den, räknar till tre och säger Böj! Kom igen nu alla, vi gör det samtidigt!"
Jag...eller jag menar min kompis, stannade cykeln och hoppade av. Snabbt fram med en nyckel. Hon tittade sig omkring. Några bilar körde förbi, kunde eventuellt vara arbetskamrater.
"Hoppas ingen ser mig nu!" tänkte hon, började sedan väsa i mungipan: "1, 2, 3 böj!"
Böjde sig den eländiga nyckeln? Ska jag verkligen tala om det? Nej, tror inte det! Det får förbli en hemlighet! ;-)

"Var sjutton ääääär de någonstans? Det är väl märkligt att man ska behöva leta bakom varenda hylla!" Några mindre glada tankar irrade omkring i min hjärna när jag sprang genom hela IKEA för att hitta Bengt och Jakob. Och det vet varenda blågul kotte att det gör man inte på ett par sekunder. Man hoppar frustrerat bakom någon dryg barnvagn som tar upp hela gången. Då bestämmer man sig för att gena mellan sofforna. Det är bara det att precis då tänker någon annan samma sak. Strax innan hade jag tagit upp mobilen och försökt höra efter var i hela världen de befann sig.
"Vid matavdelningen." hörde jag svagt Bengts röst förklara (Min telefon är hopplös. Man hör knappt när folk pratar om det inte är absolut tyst runtomkring. Och, JA, jag har försökt med allt! Den går bara inte att fixa!) Det slutade med att jag hittade dem i restaurangen. Jag var nära att börja gå på om att de faktiskt kunde varit en aning tydligare med vart de hade tagit vägen, när jag såg deras glada miner och sedan tittade ner på bordet. Där stod tre kaffekoppar och tre bakelser. Irritationen fastnade i halsen och jag satte mig ner.
"Gott med en kopp kaffe!" konstaterade jag.
Sedan skred vi till verket. Jakob skulle få en ny säng mm. mm. Och jag fastnade vid gardinavdelningen. Plötsligt såg jag mitt kök framför mig och tänkte: "Det behövs verkligen nya gardiner där!"

I mitt inre såg jag kökstapeten. Hur skulle det vara om jag för en enda gångs skull inte är så där tråkig och väljer något vitt eller grått. Skulle kanske testa med orange färg för att ta upp några nyanser i tapeten! Sagt och gjort, orangea gardiner blev det!

I går kväll stod jag och strök hela kvällen för att få upp de nya gardinerna. Visst kände jag på mig att det var ett djärvt val och att de var..... orangea. Mycket orangea! Men jag trängde undan mitt tvivel och hängde upp dem.
Familjen kom hem. Vi satte oss i köket och åt. Ingen sa något! Och jag kan loooova, det gick inte att undgå att nya gardiner hade kommit på plats! I så fall hade man varit tvungen att ha solglasögon fastsydda på huvudet. Skenet från tyget var ögonbedövande! Men inte ens då inser jag att jag gått för långt. Natten gick och morgonen randades. Dags för frukost. Inte ett ord nu heller. Då får väl jag säga något då!:

"Har ni sett att jag har satt upp de nya gardinerna? Det blev lite för skrikig färg va?!"
"Jo, det tyckte jag redan i affären!" svarar min man då och tuggar vidare på mackan med berlinerkorv och gurka.
Nästa gång får jag väl vara mer lyhörd för min omgivning!
Hur länge kommer de att sitta uppe nu då? Är man en äkta smålänning så lär de hänga ett tag. Har man betalt 259 kr så har man! Det finns alltså god chans att komma hem och se spektaklet. Välkomna!

Bör tillägga att effekten mildras rejält på bild! Och då menar jag rejält!

Titta, det snöar!

 Precis så hårt är livet just nu! Snö, mera snö! Trots att vi i dag skriver den 18 mars!
Det händer ibland att jag inbillar mig att jag har mer tid än vad jag har. Då börjar jag drömma om våren och tänker att jag ska sätta tomatfrön. Någonstans i mitt inre ser jag hur de rara plantorna växer och frodas och så småningom blir till fantastiska tomater. Och varför inte? Därför gjorde jag just det...och se! Nu står de här i mitt vardagsrumsfönster och bryr sig inte det minsta om att snön just nu vräker ner utanför. Det ska jag också göra. Strunta i snön alltså!

Glad vår på er allihop!















( Den vita Saint Paulan och mina små pelargonsticklingar ville också vara med på bild!)

Hakan i golvet!

Det har ekat kallt här bland mina ettor och nollor på sidan ett tag nu. Det har varit fullt upp på sista tiden kan man väl säga.
Häromdagen for hakan min i golvet med en skräll. Det var i torsdags när jag kom hem från jobbet och satte på nyheterna. Vilken TV-kanal man än valde så fanns han där i rutan. Framifrån, bakifrån, i profil med mustaschen - som nu blivit en rikskänd hårbeklädd angelägenhet- tjusigt på svaj. Jag pratar naturligtvis om Håkan! Då blev det så som jag alltid har sagt. En dag blir han partiledare!
"Ja, ja, det är väl lätt att säga nu!" Men jag lovar, det går att läsa i min dagbok några år tillbaka i tiden. Det skrev jag efter en mycket annorlunda utflykt vår familj, Håkan och pojkarna gjorde tillsammans till ett James Bond-museum i Nybro. Fast om det får ni inte läsa! Hur som helst vill jag bara gratulera...Det är du värd Håkan!!! Lycka till!
 Nu efter några dagars tillvänjning har jag börjat plocka upp skärvorna från golvet igen. Men riktigt vänjer jag mig nog aldrig...