Hör just nu vårt gamla kylskåp som går sin gilla gång. Ett sövande rofyllt ljud, nästan som andetag. Förmodligen är det dags att byta ut den gamla trotjänaren, men så länge den fungerar så får han, eller hon vilket det nu är, stanna kvar ett tag till.
Sent på kvällar, eller tidigt en lördagsmorgon när man är alldeles själv och alla de andra sover sött i sina sängar, upptäcker man ljud som blivit en vana men som hör till husets alldeles egna andetag. En sorts trygghet...
Och så är det lukten, lukten av ett hem. En lukt som man inte längre känner men som man känner avsaknaden av när man kommer in i en annan människas hem. Lukter påverkar och sätter igång meknismer som man nog inte ens är medveten om. Som tex varje gång jag känner lukten av olja och gummi. Jag far med blixtens hastighet tillbaka till Skåne på 70-talet och minns hur jag följde efter morfar i hans gröna och oljiga arebtsoverall som han alltid hade när han arbetade i sin cykelverkstad. Inne i verkstaden stod det alltid någon tjock farbror från byn och pratade om sådant som gamla farbröder pratar om. Vad det nu är.
När arbetsdagen var slut gick han in i huset, tog av sig overallen och log mot mig genom sina alldeles förskräckligt tjocka glasögon. Sedan frågade han som vanligt: "Du spelar väl piano fortfarande Annika?"
"Ja, visst!" svarade jag alltid eftersom jag aldrig ens i min vildaste fantasi skulle komma på en sådan dum idé som att sluta spela.
"Bra." Så skrattade han och dunkade mig i ryggen med sin ena hand. Det gjorde rätt ont. Han hade lillfingrar som senorna hade dragit ihop sig på och som han inte kunde räta ut.
Men det var trygghet! Lukten av olja, leendet bakom tjocka glasögon och lillfingrar som inte gick att räta ut. För det var min barndom. En del av den.
Då kan jag inte låta bli att undra vad mina barn kommer att minnas och vilka dofter och ljud som med blixtens hastighet för dem tillbaks till barndomen!
