"Hej! Går du ofta hit?!"

Massor av folk! Massor av språk! Överallt trängdes människor och gick än hit och än dit. Anna-Carin, som vi bodde hos i Budapest, hade varnat oss för barska damer i vit rock som inte såg som sin främsta uppgift att visa kunder tillrätta eller för den delen försöka sig på att tala engelska. Men när vi kom till det kända turkiska badet Szechenyi  hade utvecklingen tydligen gått framåt. En äldre dam stod bredvid en yngre tjej i foajén och gjorde sitt yttersta för att vi skulle känna oss välkomna. Den yngre översatte och försökte lära den äldre några engelska fraser. När vi kom fram till kassan böjde vi oss ner för att få ögonkontakt med mannen bakom glaset. Han var av den mer traditionella ungerska sorten; "Service-mind!? What's that?"

"En hytt tack!" klämde vi fram på hurtig engelska.

"A family-cabin?" frågade mannen i kassan.

"Yes, is that possible?" Det hade vi inte trott. Så bra, då kanske det blir lite billigare och så får vi en stor hytt till oss fem. Kunde inte bli bättre!

Vi letade oss fram mellan slitna men vackra hytter i trä och kom till slut fram till rätt nummer. Familjehytt! Jo jag tackar! 

"Om jag går in först och byter om så kan jag backa ut sedan och så kan nästa person gå in!" Ungefär så lät det. Hytten var ett litet, litet bås. Ja, ja! Det går väl det också!

Ett turkiskt bad måste hur som helst i alla fall besökas om man får möjligheten. Det var ingen simhall. Det var ett palats!!! Ett slott!! Så vackert! Stora bassänger, små bassänger. Kalla (20 grader!) och varma (40 grader). Här tillbringade vi flera timmar.

Mot slutet när jag satt i en av bassängerna fick jag syn på en kvinna. Tänk så lika människor kan vara varandra! Och tänk att det finns en person här i mellaneuropa som ser på pricken ut som min kollega Anna hemma i Oskarshamn. Jag kände hur jag tittade på henne intensivt. Hon befann sig rätt långt bort. Jag vet att jag kommit till den åldern när många börjar skaffa sig glasögon. Kanske är det dags för mig också! Så försvann hon. Äsch! Jag såg nog fel!

Så gick vi in till de andra bassängerna, och där var hon igen! På närmre håll! Jag gapade så där fånigt som man gör när man inte tror att det är sant det man ser. Hon också! För det var Anna!

"HEJ! Går du ofta hit!:-)" blev min kommentar.

Att åka till centraleuropa den här tiden på året innebär förstås att man upplever våren två gånger! Trots att temperaturen inte låg på mycket mer än 15 grader (hemma ca tre!!!) hade ändå syrener och körsbärsträd hunnit slå ut. 

Utanför familjen Ternsjös ingång sköljde våren över oss med pelargoner och körsbärblom!

Saga vilar ut efter en dags traskande på gatorna i Budapest.

Ett av många restaurangbesök. Fenomenalt trevlig personal! Och maten!!!! Här var oxfilén hög som ett höghus!

Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om vårt besök i Budapest. Anna-Carin och Linn (dotter i huset) hade full koll på alla kaféer och restauranger i stan. Vilket det fanns gott om!

Bengt på Hotel New York, blickar ner på oss andra när vi tar vår cappucino!

Jakob och Lukas har just beställt en kaffe och bakelse till priset av en trerätters middag! 

Förutom alla vackra synagogor och basilikor, anrika caféer, shoppinggator så fastnade framförallt två besök i mitt minne; 

1. Szimpla kert

2. The American Internationeal School

1.Szimpla kert var en pub i de judiska kvarteren i genren ruinpubs. Går ej att beskriva, måste upplevas!

2. The American International School var den privatskola som Linn och Eric gick på och där Anna-Carin arbetade. Jag kan bara konstatera att förutsättningarna på en grundskola i Sverige och en privatskola i Budapest är två helt skilda ting. Jag önskar att alla elever och lärare fick den möjligheten, att se andras verkligheter och inte tro att det man själv befinner sig mitt uppe i, är det normala. Jag skulle också så gärna besöka en skola i Indien eller Afrika. Jag tror att det finns en hel del gemensamt mellan dessa skolformer, nämligen det att så många har insikten om att studier är det som ger dem möjligheter. För barn i utvecklingsländer är det deras enda möjlighet. Och för barn på privatskolor är det en självklarhet om man ska ha någon som helst möjlighet att konkurrera. Sedan kan man förstås se nackdelar med detta också, yttre krav och prestationsångest. Men oavsett vad man tycker om det är detta ändå något som vi måste förhålla oss till. Världen håller på att springa om oss!

Detta var alltså några av mina tankar från Ungern!
Dags att möta den svenska vardagen!

Packning!

Är det tillåtet att blogga igen? Fast man har slutat för nästan ett år sedan! Jag antar det! Det finns förmodligen ingen lag på det. Kruxet är väl bara det att ingen läser vad man skriver! I så fall skriver jag för mig själv! :-)

Det är märkligt vad livet blir enklare när barnen har blivit större. I dag skulle vi packa eftersom vi åker till Budapest tidigt i morgon bitti (Kl. 04.00 !!!!!) Jag är van vid att packa och packa och packa och pa.... Tänka på alla eventualitetern; om utifall att regn, om utifall att snö, om utifall att bad, ....30 graders värme, ...någon kissar på sig....någon slår sig...
"Mamma, jag kan packa själv!" säger de alla tre.
"Jaså, ja så bra då!" tänker jag och konstaterar att ingen är nöjdare än jag. Bengt då? Jo han packar också själv! Så klart!
Då så, då hinner jag med en bloggsväng!

Återkommer förhoppningsvis med någon trevlig bild från Budapest när jag är tillbaka! Hej!