Jag har bara en liten fråga!

Once upon a time there was a family who came from den Småländska kusten. En helt vanlig familj med mamma, pappa och tre barn. Varje morgon ställdes frukosten fram; en paket mjölk, en paket naturell fil, en paket vaniljyoghurt, en paket blåbärsyoghurt, naturell musli, bärmusli, cornflakes, K-special... Det skulle ju passa alla! Familjen hade bil, blå studsmatta, gillestuga, dator i varje rum, bardisk i köket kvar från 70-talet och dammråttor under sängen. Alltså en familj som de allra flesta.
För att ytterligare fylla på det svenska innehållet tjatade barnen om....husdjur!
 "Mamma, jag vill ha en hund! Katt! ....Akvariefiskar då!"
Vi, jag menar mamman och pappan, höll stången. De svarade förståndigt:
 "Det går inte förstår ni. Tänk när vi åker bort, vem ska passa hunden/katten/fisken då? Och vem ska sköta den och ge den mat? Och framförallt, vem tömmer kattlådan? Nej, det blir inget med det!"

Så kom den där semesterveckan i Skåne! Då när vi (Ja, det är lika bra att erkänna! Det är oss det handlar om!) med husvagn och allt bara skulle svänga förbi kära kusinen på Skånegården. Hoppsan, där sprang små kattungar omkring!
En följde med oss hem.

Det är nu fem år sedan.
och fler skulle komma...

Sonen ringer från tjejens sommarstuga:
"Pappa, mamma! Bonden här intill har små kattungar! Och de ska skjutas!!!!" Så lät det och så skickade han ett mms på en liten vit dunboll. Två timmar senare var vi ägare till två katter.
Är historien slut nu?

Nej.
Den vita lilla dunbollen är nu 9 månader och dräktig!!!!

Finns det någon som vill ha en kattunge?

Trygghet kan vara lillfingrar som ej går att räta ut!

Hör just nu vårt gamla kylskåp som går sin gilla gång. Ett sövande rofyllt ljud, nästan som andetag. Förmodligen är det dags att byta ut den gamla trotjänaren, men så länge den fungerar så får han, eller hon vilket det nu är, stanna kvar ett tag till.
Sent på kvällar, eller tidigt en lördagsmorgon när man är alldeles själv och alla de andra sover sött i sina sängar, upptäcker man ljud som blivit en vana men som hör till husets alldeles egna andetag. En sorts trygghet...
Och så är det lukten, lukten av ett hem. En lukt som man inte längre känner men som man känner avsaknaden av när man kommer in i en annan människas hem. Lukter påverkar och sätter igång meknismer som man nog inte ens är medveten om. Som tex varje gång jag känner lukten av olja och gummi. Jag far med blixtens hastighet tillbaka till Skåne på 70-talet och minns hur jag följde efter morfar i hans gröna och oljiga arebtsoverall som han alltid hade när han arbetade i sin cykelverkstad. Inne i verkstaden stod det alltid någon tjock farbror från byn och pratade om sådant som gamla farbröder pratar om. Vad det nu är.
När arbetsdagen var slut gick han in i huset, tog av sig overallen och log mot mig genom sina alldeles förskräckligt tjocka glasögon. Sedan frågade han som vanligt: "Du spelar väl piano fortfarande Annika?"
"Ja, visst!" svarade jag alltid eftersom jag aldrig ens i min vildaste fantasi skulle komma på en sådan dum idé som att sluta spela.
"Bra." Så skrattade han och dunkade mig i ryggen med sin ena hand. Det gjorde rätt ont. Han hade lillfingrar som senorna hade dragit ihop sig på och som han inte kunde räta ut.
Men det var trygghet! Lukten av olja, leendet bakom tjocka glasögon och lillfingrar som inte gick att räta ut. För det var min barndom. En del av den.
Då kan jag inte låta bli att undra vad mina barn kommer att minnas och vilka dofter och ljud som med blixtens hastighet för dem tillbaks till barndomen!

"Hej! Går du ofta hit?!"

Massor av folk! Massor av språk! Överallt trängdes människor och gick än hit och än dit. Anna-Carin, som vi bodde hos i Budapest, hade varnat oss för barska damer i vit rock som inte såg som sin främsta uppgift att visa kunder tillrätta eller för den delen försöka sig på att tala engelska. Men när vi kom till det kända turkiska badet Szechenyi  hade utvecklingen tydligen gått framåt. En äldre dam stod bredvid en yngre tjej i foajén och gjorde sitt yttersta för att vi skulle känna oss välkomna. Den yngre översatte och försökte lära den äldre några engelska fraser. När vi kom fram till kassan böjde vi oss ner för att få ögonkontakt med mannen bakom glaset. Han var av den mer traditionella ungerska sorten; "Service-mind!? What's that?"

"En hytt tack!" klämde vi fram på hurtig engelska.

"A family-cabin?" frågade mannen i kassan.

"Yes, is that possible?" Det hade vi inte trott. Så bra, då kanske det blir lite billigare och så får vi en stor hytt till oss fem. Kunde inte bli bättre!

Vi letade oss fram mellan slitna men vackra hytter i trä och kom till slut fram till rätt nummer. Familjehytt! Jo jag tackar! 

"Om jag går in först och byter om så kan jag backa ut sedan och så kan nästa person gå in!" Ungefär så lät det. Hytten var ett litet, litet bås. Ja, ja! Det går väl det också!

Ett turkiskt bad måste hur som helst i alla fall besökas om man får möjligheten. Det var ingen simhall. Det var ett palats!!! Ett slott!! Så vackert! Stora bassänger, små bassänger. Kalla (20 grader!) och varma (40 grader). Här tillbringade vi flera timmar.

Mot slutet när jag satt i en av bassängerna fick jag syn på en kvinna. Tänk så lika människor kan vara varandra! Och tänk att det finns en person här i mellaneuropa som ser på pricken ut som min kollega Anna hemma i Oskarshamn. Jag kände hur jag tittade på henne intensivt. Hon befann sig rätt långt bort. Jag vet att jag kommit till den åldern när många börjar skaffa sig glasögon. Kanske är det dags för mig också! Så försvann hon. Äsch! Jag såg nog fel!

Så gick vi in till de andra bassängerna, och där var hon igen! På närmre håll! Jag gapade så där fånigt som man gör när man inte tror att det är sant det man ser. Hon också! För det var Anna!

"HEJ! Går du ofta hit!:-)" blev min kommentar.

Att åka till centraleuropa den här tiden på året innebär förstås att man upplever våren två gånger! Trots att temperaturen inte låg på mycket mer än 15 grader (hemma ca tre!!!) hade ändå syrener och körsbärsträd hunnit slå ut. 

Utanför familjen Ternsjös ingång sköljde våren över oss med pelargoner och körsbärblom!

Saga vilar ut efter en dags traskande på gatorna i Budapest.

Ett av många restaurangbesök. Fenomenalt trevlig personal! Och maten!!!! Här var oxfilén hög som ett höghus!

Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om vårt besök i Budapest. Anna-Carin och Linn (dotter i huset) hade full koll på alla kaféer och restauranger i stan. Vilket det fanns gott om!

Bengt på Hotel New York, blickar ner på oss andra när vi tar vår cappucino!

Jakob och Lukas har just beställt en kaffe och bakelse till priset av en trerätters middag! 

Förutom alla vackra synagogor och basilikor, anrika caféer, shoppinggator så fastnade framförallt två besök i mitt minne; 

1. Szimpla kert

2. The American Internationeal School

1.Szimpla kert var en pub i de judiska kvarteren i genren ruinpubs. Går ej att beskriva, måste upplevas!

2. The American International School var den privatskola som Linn och Eric gick på och där Anna-Carin arbetade. Jag kan bara konstatera att förutsättningarna på en grundskola i Sverige och en privatskola i Budapest är två helt skilda ting. Jag önskar att alla elever och lärare fick den möjligheten, att se andras verkligheter och inte tro att det man själv befinner sig mitt uppe i, är det normala. Jag skulle också så gärna besöka en skola i Indien eller Afrika. Jag tror att det finns en hel del gemensamt mellan dessa skolformer, nämligen det att så många har insikten om att studier är det som ger dem möjligheter. För barn i utvecklingsländer är det deras enda möjlighet. Och för barn på privatskolor är det en självklarhet om man ska ha någon som helst möjlighet att konkurrera. Sedan kan man förstås se nackdelar med detta också, yttre krav och prestationsångest. Men oavsett vad man tycker om det är detta ändå något som vi måste förhålla oss till. Världen håller på att springa om oss!

Detta var alltså några av mina tankar från Ungern!
Dags att möta den svenska vardagen!

Packning!

Är det tillåtet att blogga igen? Fast man har slutat för nästan ett år sedan! Jag antar det! Det finns förmodligen ingen lag på det. Kruxet är väl bara det att ingen läser vad man skriver! I så fall skriver jag för mig själv! :-)

Det är märkligt vad livet blir enklare när barnen har blivit större. I dag skulle vi packa eftersom vi åker till Budapest tidigt i morgon bitti (Kl. 04.00 !!!!!) Jag är van vid att packa och packa och packa och pa.... Tänka på alla eventualitetern; om utifall att regn, om utifall att snö, om utifall att bad, ....30 graders värme, ...någon kissar på sig....någon slår sig...
"Mamma, jag kan packa själv!" säger de alla tre.
"Jaså, ja så bra då!" tänker jag och konstaterar att ingen är nöjdare än jag. Bengt då? Jo han packar också själv! Så klart!
Då så, då hinner jag med en bloggsväng!

Återkommer förhoppningsvis med någon trevlig bild från Budapest när jag är tillbaka! Hej!